Finbesök

Igår fick jag rycka in lite i sista sekunden och ställa upp som kattvakt åt A-Ks lille kisse medan hon är iväg på midsommarfirande. Känner A-K sen ganska långt tillbaka via M, men har aldrig träffat hennes katt förut. Tänkte att det nog ändå skulle gå bra eftersom jag är så van vid katter. Är bara fram till söndag han ska vara hos mig dessutom och det kommer ju gå snabbt. :)

Så igår kväll kom lille Victor, som han heter, hem till mig med alla sina saker. Han är en ganska försiktig men mysig kille. Han inledde med att gå runt och lukta överallt, och stannade extra länge på dom ställena där mina katter alltid brukade ligga så jag gissar att det fortfarande luktar en del från dom hemma. Lite mysigt faktiskt att ha katt i lägenheten igen. :) Nu var det ju 2 år sen för min del… Herregud! Tänk vad tiden går snabbt…

Victor är en perser som utöver det väldigt speciella ansiktet just nu är klippt som ett lejon, vilket får honom att se ännu mer komisk ut. 😛 Han är liksom så ful så att han blir söt haha… :) Jag menar, kolla på honom:

Hihihi :)

Besöka Whilja

Står och ordnar ihop en sen frukost just nu och efter det ska jag åka ut till Täby. Ska hälsa på min Whilja i hennes nya fanilj. Blir roligt att se henne igen och hur hon är där nu när hon trivs och känner sig hemma. Undrar lite om hon kommer känna igen mig fortfarande, det har ju gått typ 2 månader nu. Vi får se! Ser fram emot att få gosa lite med henne iaf. :)


Whilja, som ju faktiskt inte är min längre… 

Mycket känslor

Det är konstigt hur känslorna kan vara helt i kaos samtidigt som man känner sig tom och känslolös. Väldigt speciell upplevelse… Har ju skrivit lite i veckan om att tankar och känslor är i oreda utan att riktigt ha velat skriva ut vad det handlar om. Har inte pratat med någon knappt heller om det utan har hållit mina funderingar för mig själv. På nåt sätt har det känts enklare så. Att inte göra det verkligt genom att prata om det förrän allt är bestämt och klart. Har liksom inte haft plats för någon annans åsikter och ord mitt i allting utan försökt lita på mina egna.

Iaf så flyttade min Whilja till ett nytt hem idag. Det går knappt att beskriva hur tomt, tyst och vansinnigt konstigt det känns att både hon och alla hennes saker är borta. Det går knappt att ta in. Tanken är att jag ska vara en sån där kattlös människa från och med nu. Helt overkligt nästan.

Sen min Samba gick bort förra våren så har inte Whilja helt funnit sig tillrätta i ensamheten. Det blev ju bättre förstås efter första veckornas stress över förändringen men hon är inte glad för att vara ensam för mycket. Jag jobbar ju en hel del och är uppbokad mycket och de veckor som jag är borta mer har Whilja varit uppjagad och stressad när jag väl kommit hem. När jag varit ledig eller hemma mer har hon varit lugnare och tryggare. Eftersom det är svårt för mig att ändra mitt liv och vara hemma i den utsträckning hon behöver har jag gått runt med ett gnagande dåligt samvete. Ibland vågat tänka tanken att hon skulle få det bättre hos nån annan med mer tid. Sen stött bort den tanken direkt för jag har inte velat göra mig av med henne. Hon är ju min lilla älskling! <3

Med tiden har tanken dock satt sig mer och mer i huvudet. Jag märker hur hon behöver mer än jag kan ge henne och det har känts väldigt tungt. Har inte kunnat släppa det och kom tillslut fram till att jag skulle undersöka intresset från andra att adoptera henne. Det tog emot men på nåt sätt så behövde jag bara ta tag i det. Skickade en annons till Stockholms katthem att lägga upp på deras hemsida och jag fick flera svar på ganska kort tid. Familjen som hon idag har flyttat till är supertrevliga, bor i stort hus med en inhägnad i trädgården där hon kan gå ut, har ett lantställe där hon kan få vara ute och ströva samt har två barn på 7 och 9 så dom är hemma på eftermiddagar och reser sällan nån annanstans än till sitt lantställe. Bådas föräldrar bor nära och kan ta hand om henne om dom skulle åka iväg. Kort sagt, jag tror hon får det bättre hos dom. Det känns otroligt tungt i hjärtat men så är det. Hon får det bättre där med mer plats, mer tid och flera att leka med.

De ska höra av sig om hur det går och skulle det absolut inte fungera får hon komma hem igen. Det känns dock också otroligt ångestladdat… Att kanske vara tvungen att göra om hela processen med en ny familj (för jag har ju fortfarande inte tillräckligt med tid för att hon ska må bra hos mig). Vet inte om jag klarar att träffa en till familj och bära ut henne till nåns bil… Igen. Fy fan! Så jag hoppas hoppas hoppas att allt går bra med den här nya familjen. De är kattvana sen innan så jag tycker att det borde gå bra men det beror ju lite på hur snabbt man förväntar sig att en katt ska ty sig till en och älska en liksom. Ofta tar det ju ett par veckor för djur att känna in nya miljön och bli bekväma med nya personer men ja. Jag hoppas verkligen att dom alla trivs med varandra!

Men ja, för mig är det kaos känslomässigt. Så mycket på en och samma gång. Det har gått så snabbt efter att jag tog steget att lägga ut annonsen och jag har svårt att bestämma mig om det kanske ändå var bra eller om det gör allt tuffare. Iaf, det är tur ändå att jag har så mycket inbokat i helgen för det håller mig hemifrån och tvingar in tankarna på annat. Lika bra tills jag vet att Whilja är okej och får vara kvar i sitt nya hem och jag kan slappna av.

Galet hur mycket man kan sakna en liten pälsboll egentligen… Vill bara att hon ska få det bra!

IMG_3769-0.jpg

Mitt hjärta

Samba brukade alltid ligga i mitt knä på kvällarna. Whilja låg därför alltid jämte mig och sov. Även när Samba inte låg i mitt knä så la sig Whilja hellre jämte mig med kroppskontakt men utan att sova på mig. 

Nu har hon dock börjat sova i knät. Hon är väldigt kelsen och kontaktsökande och vill vara så nära som möjligt. Min lilla fluffboll! <3 

  

Fredag

Det är skönt att det är fredag. Slipper man vara på jobbet på två dagar snart. Känner mig så ostabil och jag hatar det! Tycker inte om att inte ha kontroll över mig själv och mina känslor och att minsta fråga om Samba kan få mig att börja grina. Eller jag är rädd för det iaf. Hittills idag på jobbet har jag klarat mig. Jag hatar verkligen att gråta och vara ledsen inför andra människor! Fixar inte det. Så bäst just nu är att bara inte prata om det. Alls. Jobba på istället och lägga fokus på annat.

Whilja har tjutit hela natten. Gått runt oroligt och varit stressad. Hon har ju aldrig varit ensam förut, Samba har ju alltid funnit där, så hon behöver väl tid att försöka vänja sig. Så jobbigt det också att tänka på att hon är helt ensam hemma nu utan sin kompis. Bläääääää!!

Vi saknar Samba båda två.