Mörkret som tynger en

Utanför fönsterna blir det mörkare och mörkare för varje dag som går nästan. Och kallare samtidigt. Känslan av vinter som sakta men säkert nalkas är påtaglig. Framför allt på mornarna när jag går till jobbet. Imorse var det frost på marken och mörkt och jag var glad att jag hade fingervantar i väskan att dra på. Jackan är utbytt till en tjockare höstvariant också. Jag försöker sätta ner fötterna stabilt så jag kan stå stadigt och härda ut tills det vänder.

Det här är nämligen inte alls min årstid. Inte överhuvudtaget. Vår och sommar, då lever jag upp och känner mig levande. Nu. Nu smyger sig ångest och depp över mig. Energin tryter och det känns som ett helt jäkla avgrundgap tills ljuset börjar komma tillbaka igen. Långa mörka månader som aldrig verka ta slut ligger framför en nu. Önskar jag kunde snabbspola förbi alltihopa. Ge mig maj och knoppar och sol som värmer!

Att jag känner så här redan och bara är allmänt less på allting just nu gör mig lite rädd. Det är ju bara oktober. Hur ska det här sluta?? Försöker lägga fokus på små bitar av allting. Av arbetsuppgifter och projekt på jobbet, av kursen jag läser, av festplaneringen. Små steg, ett i taget. Tvingar mig att hitta positiva tankar att tänka även fast jag har svårt att mena dom. Snart vänder det.

För så är det. Att det vänder. Jag hamnar i dippar då och då men dom brukar inte hålla i sig så vansinnigt länge. Några få veckor vanligtvis bara, om ens det. Jobbigt när man står mitt svackan och bara orkar ingenting och inget känns kul men det går över. Orken kommer tillbaka. Vet inte riktigt när bara.

idag är planen att jag ska träna efter jobbet. Men kroppen vill inte. Två mastodontdagar i rad och knappt någon sömn inatt gör att jag helst av allt bara vill hem och sova så fort det bara går. Men jag ska träna. Vet att det gör mig piggare och att jag mår bättre om jag bara tvingar mig igenom det. Fast jag inte har lust just idag. Ska övervinna mig själv. Det är planen.

10653_1188932974